Black Mozzarella

Jag kommer inte ihåg mycket. Det skulle vara omöjligt att göra mer än så. Men jag minns dina steg. Det är förmodligen det som ligger och rör sig där, inte för djupt inom mig, men inte nog nära ytan för att komma ut. Hur mycket jag än försöker, hur stora steg jag än tar, verkar det som att jag aldrig riktigt hinner ikapp.  Det var jag som skulle vara där framme. Då och då skulle jag titta bak, bara för att försäkra mig om att du fortfarande var kvar. Istället blev jag den borttappade.  Jag var den som sökte efter osynliga skyltar. Det var du som fann dem. Hur hopplöst det än kändes var du alltid där och visade vägen. Jag märkte inte med tiden hur jag blev en belastning. Jag förstod inte varför du plötsligt gick hundra mil framför mig. Jag insåg inte varför du aldrig väntade.

Den dagen trodde jag att det var min tur. Du kanske fick det jag aldrig skulle få, men den här gången skulle jag ändå vara före. Kanske skulle jag titta bak, kanske skulle jag fortsätta framåt. Men för en gångs skull var det jag. Jag hade inte blivit starkare alls. Allt jag kämpat för gick i bitar när du än en gång hade ryggen vänd mot mig.

Det spelar ingen roll hur mycket jag någonsin kommer att försöka. Mina steg är endast en trasig sekundvisare. Jag kommer aldrig att ligga före. Jag kan inte ens gå bredvid dig.