Progressiv sjukdom
Någon gick förbi mig i måndags och sa ''Vafan..?''
Det brukar jag också undra. Men det börjar sakta tyna bort. Det sa dem. Och vuxna ska man ju tro på. Men aldrig mer.
Och än en gång ekar alla röster i detta hus fastän det är tomt. Jag vill hem.
You're still the person I adore
Regn. Det är bra väder det. All sol har börjat tränga sig igenom. Det är inte alls någon bra känsla. Men regnet...
Regn är en befrielse. Det är inte deprimerande. Det är inte uppiggande. Det är renande. Inget är så ärligt som kraftiga regndroppar. Allt som besvärat en rinner av. Tillsammans med det positiva. Kvar är bara liv.
Kanske borde jag beskriva regn som upplysande. Men sanningen är att det inte kan beskrivas med ett ord. Jag antar att inget kan beskrivas med ett ord, men regnet är svårare. För mig har regn och åska alltid varit en tröst. Eller kanske en ursäkt.
Det är dags att komma tillbaka snart.
Keeping me safe and alive
so many people are looking to me
to be strong and to fight
but I'm just surviving
I may be weak but I'm never defeated
and I'll keep believing
in clouds with that sweet silver lining
Jag såg den vackraste blomman i världen idag. Jag rörde den inte.
Jag plockade den inte. Sådana vackra saker ska inte störas eller förstöras.
We might as well be strangers
Främlingar. Det har jag inget problem med. Jag känner knappt någon på denna jord. Men ibland när jag går ut råkar jag se folk jag brukade känna. Där har vi de orden, brukade känna... Främlingar. Påminner mig om hur deras liv expanderar och ändras, medan mitt gör det inte. Det sitter fast. Stryk det, det går baklänges. Men, egentligen är det okej. Vi är ju inte satta här för att känna. Vi ska äta, sova, jobba och föröka oss. Att känna är ologiskt.
Lyssna inte på mig. Jag tycker att det är väldigt logiskt att vi känner. Det är ett bevis på att vi lever. Att vi utvecklas.
Usch... Jag ska sluta skriva sånt här.
.
.
.
I don't know your thoughts these days
We're strangers in an empty space
I don't understand your heart
It's easier to be apart
We might as well be strangers in another town
We might as well be living in a another time...
We're strangers in an empty space
I don't understand your heart
It's easier to be apart
We might as well be strangers in another town
We might as well be living in a another time...
If I had anything to say...
Nej, nu blev jag olycklig... Jag skrev och skrev, sen tar jag bort det. Dum? Ja. Lat? Det ska vi inte prata om.
Så det blir inget ''jag är trött på verkligheten för den är surrealistisk, och folk kan inte prata sanning''. Känner att jag tröttnade på det första gången jag skrev det...
Men! Black Mozzarella har premiär i sommar, har jag bestämt. Förhoppningsvis. Vi får se. Rättelse: jag får se. Och jag ska njuta. Eller lida av hur hemskt allt är. Förlåt du där.
Jag ger mig själv en länk, för jag är oförmögen att bädda in... Rättelse: det fungerar inte. Precis som förhållandet mellan mitt åskmoln och dennes stövel. Tragiskt, men det är väl livet.
http://www.youtube.com/user/BlackMozzarellaPro
Och länken går inte ens att trycka på... Är det meningen att jag ska bli förvånad?
I won't always love what I'll never have
När jag satt på bussen idag började jag fundera. Vilken överraskning! Nu kommer nog snart tomten mitt i sommaren! ....I alla fall. I filmer och serier föreställer dejter så enkla och okomplicerade. När en karaktär nyss har träffat någon som den aldrig ens går på dejt med verkar det också gå över ganska fort och smidigt. Här är frågan: Varför är det inte så i verkliga livet? Är det så att filmer ljuger för att man ska tro att det är enkelt, eller är det verkligen så enkelt och det är bara jag som gör det svårare? ..Ärligt talat så vill jag inte veta. Att ha ännu ett Problem-Diplom att sätta upp på väggen skulle bara vara jobbigt.
Och jag hittade ingen bild denna gång. Jag skulle kunna ta en bild på Jimmy Eat World..... Fast nä, det sparar jag till en annan gång.
Do you take the non-believers?
Okej, jag har ingenting emot kristen och religiös musik. Faktiskt så gillar jag en hel del. Men! Jag har märkt att de som har samma uppfattning som jag gillar musiken för att den är bra. Fast då måste de ''religiösa'' säga att "Gud älskar alla, alla måste älska Gud". Jag har märkt kristna som praktiskt taget försöker tvinga ateister att tro, genom att säga ''utan gud är man ingen'' eller ''du är inte ateist, du har bara inte funnit gud, men det kommer du att göra''. För att inte tala om förr i tiden... Kom igen! Jag respekterar de som tror, men jag respekterar inte deras uppfattning om att alla måste tro. Det är ett val att tro. Det är ett val att inte tro. Respektera båda två. Man är ändå mänsklig. Och alla argument om att bevisa att gud finns eller inte är helt onödiga. Har någon intelligent människa märkt att det heter ''Tro''? Man ska inte VETA att gud finns, man ska TRO. Och en tro ska man inte tvinga på andra. Ursäkta, men jag blir så irriterad varje gång jag hittar en bra låt på youtube, och jag märker : Oj, den var kristen. Men bra, så jag bryr mig inte. Sen råkar man läsa alla kommentarer och ser hur omogen människan kan vara... Det är ju inte precis på liv och död. Man blir inte mördad bara för att man tror. Man hamnar inte i helvetet bara för att man inte tror. Har någon sett helvetet förresten? Jag har då sett en hel del vapen...
Okej, det här inlägget handlar inte om min ''blinda missuppfattning om den kristna tron'' som kanske någon skulle säga, utan mer om att jag är trött på alla som försöker få mig och alla andra att tro... Jag skulle inte vilja lägga mitt i liv i någon annans händer, särskilt inte ''händer'' som det inte ens finns bevis för att dem existerar. Men något snällt kan jag göra. Jag kan råda dem som läser det här att försöka lyssna på lite kristna band, för det finns några där ute som är värt det. Vare sig du gillar soul eller heavy metal eller ''mesrock''. För varje ny låt man lyssnar på förändras 5 minuter av ens liv. Om det inte är The Cure, för då lär 10 minuter ändras.
