Black Mozzarella

1. Opening Credits - Modest Mouse - ''Steam Engenius''

I was born in a factory... Inte helt fel. Tänka sig, att få börja sitt liv till Modest Mouse... Det hade jag velat.

2. Waking Up - Our Lady Peace - ''Angels/Losing/Sleep''

Min iPod känner mig bättre än jag känner mig själv. Kanske inte är världens bästa låt att vakna upp till, men logisk är den. Looks like your boat's about to sink, so it's time to prepare.

3. First Day Of School - Stiff Little fingers - ''White Noise''

Jag antar att min första skoldag handlade om att hitta fel på allt och alla. Jag trodde faktiskt att en kille var en tjej... Men det hör inte till saken. If the victim ain't a soldier why should we care?

4. Falling In Love - Kid Dynamite - ''Bookworm''

Seriöst, jag tror inte på kärlek och förhållanden... Så den här låten passar mig väldigt bra. She said she wanted to know me like a book, I was out of there fast, remembering all the time that it took to get over the source of all the times that I felt dead.

5. Fight - Stiff Little Fingers - ''Law And Order''

Jag tror min iPod har en förkärlek till SLF... Varför?

6. Breaking Up - The All-American Rejects - ''Stab My Back''

7. Prom - Sex Pistols - ''Submission''

Intressant... I'm on a submarine mission for you baby.

8. Life - The Clash - ''Car Jamming''

Jag vet inte hur jag ska ta det här...

9. Mental Breakdown - Jimmy Eat World - ''Pain''

Okej, Wilderness Is Paradise Now är en väldigt inspirerande skiva. Texterna är meningsfulla och musiken är bara... Ja. Väldigt bra. Gone Up In Flames kanske inte är den bästa låten på albumet, men nog är den bra nog för att finnas med i 'Musikens Underverk'. Okej, jag överdriver litegrann nu, men ingen har dött av det precis. Saken är att när jag lyssnar på den här låten börjar jag tänka på en annan del av livet. Rättare sagt, sidan som jag befinner mig på just nu, och säkert väldigt många andra också. Jag kan slå vad om att i alla fall halva jordens befolkning känner på det här sättet precis nu. Det är inte en särskilt bra känsla, men vad gör det egentligen? Det är inte en känsla som stannar varje vaken sekund hela livet. Och det tröstar mig egentligen, att jag är inte är den enda som känner på det sättet. Okej, det här blev alldeles för personligt.....

Det är en väldigt logisk låt som öppnar upp ens ögon så att man ser hur livet egentligen är för många, och jag hoppas, om någon råkar läsa det här, att ni tunar in på lite Morning Runner, och förhoppningsvis den här låten.

....Det har väl hänt de flesta? Att man börjat gilla någon, en kille, en tjej, en vän, en person på något sätt. Sedan har det visat sig att personen inte alls var den man trodde att han var. Men då har man redan sjunkit in. Man vill inget hellre än att den personen ska komma tillbaka. Sanningen är att dem inte gör det. Om man ser hur han/hon uppför sig, och man inte gillar det, så borde man helt enkelt släppa taget. Det är löjligt att hålla fast i det förflutna. Det kommer verkligen från rätt person... Det är många saker jag hellre vill. Men varje gång den akustiska versionen av den här låten dyker upp fastnar jag. Det är så jag känner. Det är så många känner. ...Det bästa är väl att lyssna på låten, känna allt, sen lämna kvar det inlåst där. Sudda bort alla andra spår.

Sanningen är att folk kommer att göra en besviken. Och det suger. Det känns. Man börjar undra vad man själv gjorde för fel. Försökte jag för lite? Försökte jag för mycket? Var det helt enkelt meningen att det skulle bli såhär från i början? Inget svar är rätt.

Det var faktiskt sol idag. Eller ja, utomhus var det sol. Förra veckan gled ett tillfälle iväg ifrån mig. Och jag ångrar att jag inte gjorde det. Men det fanns helt enkelt inget jag kunde göra åt det. Det stör mig. När man bestämt sig för något viktigt och tänker att ''nu är det dags'' och det blir inte av. Inte så att man fegar ur, man får bara ingen chans. Det handlar väl om det där att livet inte är rättvist... Men alla förtjänar väl en chans?

Som sagt, det suger när folk lämnar en. Särskilt när allt man vill är att dem ska må bra, och man försöker hjälpa dem igenom det, men får inget tillbaka. Man blir helt enkelt blind. Och man börjar undra om de verkligen förtjänar ens tid. Det gör dem. Men inte i all evighet. Man kan inte leva hela livet och försöka hjälpa någon som inte verkar vara intresserad av ens hjälp. Det är svårt att bry sig om någon överhuvudtaget. Ännu svårare när man vet att den personen inte är lycklig. Den här låten gör så att hjärtat nästan brister. Mitt gör det i alla fall.

Så idag påmindes jag om när min äldsta vän trodde att jag hade känslor för hennes pojkvän... Och jag insåg att jag fortfarande är ledsen, arg och besviken över det. Jag och hon har något liknande i bagaget, och jag trodde hon kände mig bättre än att hon skulle tro att jag ville riva upp de såren. Visst, en del av skulden ligger hos mig. Men jag försökte bara ha kvar något från min barndom. En vän. Som jag bryr mig otroligt mycket om, men jag känner att det är ensidigt... Det är jobbigt att vara prioritet nr 73. Och det här hade ingenting med låten att göra...

Travis är ett bra band. Flera av deras låtar har en effekt som får en att känna sig delaktig. Inte att man upplever låten, mer som att man var med och skrev den. Som att Fran Healy öppnat upp ens huvud och sjunger texten som är ingraverad där. Detta är en sådan låt. Det är jobbigt att känna sig ensam och bortglömd. Och en hel del människor älskar musik, och även fast de inte kan mäta sina röster med (sätt in en stor musiker med en röst som påminner om solen), så är det enkelt att sjunga med till en låt som beskriver vad de känner. Den här låten beskriver den känslan. De flesta soloartister har en hel del ensamma melodier på hyllan. Därför uppfanns duetten. Är det inte det som vi egentligen alla vill? Att ha någon att dela saker med. Musik, hemligheter, kärlek, kakor... Eller ett band, där alla tar hand om varsin del och skapar något underbart. Jag hoppas att jag inte glömmer det som är viktigt eller tar det för givet...

.