Devoted friends, they disappear
Låt oss prata om vänner. Vad är en vän egentligen? Är det någon som man umgås med, är det någon man pratar ofta med... Är det någon som verkligen känner dig?
Ärligt talat, jag förstår mig inte på ordet vän... och verkligen inte uttrycket bästa vän. Jag vet vad jag vill tro, men erfarenhet, båda min egna och andras, har bevisat att det helt enkelt är en dröm. Jag skulle vilja se en bästa vän som den enda personen på planeten som man vet att man alltid kan lita på, även fast man inte pratar varje dag eller träffas varje dag. Bara att veta att när jag behöver denna person så finns den där skulle vara nog... Det är väl mer bara en bonus om man verkligen skulle umgås en hel del. Vad betyder då ordet vän?
Jag råkar vara en av dem som tror på barndomsvänner. Om man lyckats vara vänner när man är 7, sedan fortfarande vara vänner vid 17 års ålder är ett bevis på hur man klarat av 10 år. 10 års utveckling och man respekterar fortfarande varandra. Svårigheter kan komma på vägen, men i slutet är allt okej. Jag hörde en gång någon som sa att riktiga vänner är de man kände när man var 8-12 år eller under gymnasiet, just eftersom det är dem som sett dig utvecklats. Alla har det ju inte så.
Nej, det jag egentligen tänker när jag hör ordet vän är säkerhet. Att man kan känna sig säker nästan en hel dag och inte bara i några timmar. Jag hade en vän. Vi var ganska nära när vi var yngre, typ låg-mellanstadiet. Vi brukade spela ett PS2 spel som hette Rayman. Sedan tog det slut, och år efter år tänkte jag tillbaka på hur det kändes att vara så glad. Så i 8:an frågade jag henne om jag kunde låna det av henne, och det var lugnt. Vi bestämde oss för att spela det ett tag, och just då kändes det som att vi var små barn igen. Jag oroade mig inte över det som fanns utanför de där väggarna, utan det fanns bara jag, hon och spelet. Och jag kände mig säker. Jag tror inte att jag känt mig så säker sen dess. Telefonen ringde. Då påmindes jag om att det verkligen fanns en värld där ute. Det gjorde ont. Jag försökte spela det med andra, men känslan kom inte tillbaka. Jag har funderat om och om igen om det beror på platsen, personen eller något helt annat. Och jag vet fortfarande inte.
Jag vet bara att jag skulle göra vad som helst för att känna mig så säker igen. Och nu är jag här, en person som hade underskattat ordet vän i 16 år, och spenderat 1 år för att fixa till det. Så varför blir jag förvånad över att det inte är nog?
I'm sorry about the phone call and needing you.
Some decisions you don't make.
There is really no one left... You are the only one.
Jag tycker om The Cure. Stryk det, jag älskar The Cure. Man blir påverkad. På ett positivt-negativt sätt. Det är den vackraste musiken som någonsin ljudit i mina öron, men också den mest tragiska. Det är ju klart, alla låtar är ju inte på det sättet...
Jag gillar Trust. Från Wish. När jag lyssnar på den undrar jag: Varför ska det vara så svårt för dig att lita på mig? Varför vill du inte lita på mig?
Dum frågeställning när jag själv har svårigheter med hela ''tillit' grejen... Men dig litade jag på.
Jag hittade en text, skriven av mig av någon anledning, om tillit.
.
Att kunna lita på någon är svårt. Det tar energi som man skulle behöva använda till annat. Men det är också en välsignelse. Att kunna lita, och vara litad på. Att kunna lita på sin familj, sina vänner. Kunna lita på den andre i ett förhållande. Att kunna lita på att han ska sluta när han säger det...
Oh att ens bästa vän finns där och förlåter en för sina misstag. Men misstagen kan ta bort förtroendet. Helt plötsligt står man där, ensam.
.
Tillit är det som är svårast att förtjäna. Men när man väl har det...
.
.
Det stod inte mer än så. Tillit och förtroende har med hopp att göra. När man slutat hoppas försvinner förtroendet. Då försvinner också tilliten. Det är vad jag tror i alla fall...
Unga dagar? Och mina punkter är de finaste jag någonsin sett på den här sidan av tunneln...
.
.
.
.
.
.
.
.
Jag skulle vilja lägga hela mitt liv i dina händer om jag bara kunde. Jag kommer ihåg alla drömmar och förhoppningar, och jag kommer ihåg det som var. Jag skulle vilja tro att det kommer att bli så igen...
Men det går helt enkelt inte att ändra din syn på mig. Ser du bra?
I confess... Everyone is overweight
''Happiness And The Fish'' - Our Lady Peace
Kunde helt enkelt inte låta bli. Missade bussen och blev lat, så jag tar en sovmorgon. Sen är det helt enkelt något jag vill säga...
Spotify har förstört mitt liv.
Och Our Lady Peace är helt enkelt mycket bra på metaforer. Happiness is not a fish that you can catch. Mysigt. Men seriöst, Our Lady Peace är helt enkelt ett bra band, och jag upptäckte dem på bästa möjliga sätt. Tyvärr stal min drake Gravity...
Nej. Sanningen är att motivationen till det här, att faktiskt skriva något som betyder något, har glidit iväg... Den har inte försvunnit, det är mer som att den gömt sig på ett ställe där jag inte hittar den.
Gravity är inte grunden till min lycka... Men nog fan är det en början.
Och lägg märke till den fina 7an... Är han ens med längre? Hur ska jag veta?
If I had anything to say...
Nej, nu blev jag olycklig... Jag skrev och skrev, sen tar jag bort det. Dum? Ja. Lat? Det ska vi inte prata om.
Så det blir inget ''jag är trött på verkligheten för den är surrealistisk, och folk kan inte prata sanning''. Känner att jag tröttnade på det första gången jag skrev det...
Men! Black Mozzarella har premiär i sommar, har jag bestämt. Förhoppningsvis. Vi får se. Rättelse: jag får se. Och jag ska njuta. Eller lida av hur hemskt allt är. Förlåt du där.
Jag ger mig själv en länk, för jag är oförmögen att bädda in... Rättelse: det fungerar inte. Precis som förhållandet mellan mitt åskmoln och dennes stövel. Tragiskt, men det är väl livet.
http://www.youtube.com/user/BlackMozzarellaPro
Och länken går inte ens att trycka på... Är det meningen att jag ska bli förvånad?
I won't always love what I'll never have
När jag satt på bussen idag började jag fundera. Vilken överraskning! Nu kommer nog snart tomten mitt i sommaren! ....I alla fall. I filmer och serier föreställer dejter så enkla och okomplicerade. När en karaktär nyss har träffat någon som den aldrig ens går på dejt med verkar det också gå över ganska fort och smidigt. Här är frågan: Varför är det inte så i verkliga livet? Är det så att filmer ljuger för att man ska tro att det är enkelt, eller är det verkligen så enkelt och det är bara jag som gör det svårare? ..Ärligt talat så vill jag inte veta. Att ha ännu ett Problem-Diplom att sätta upp på väggen skulle bara vara jobbigt.
Och jag hittade ingen bild denna gång. Jag skulle kunna ta en bild på Jimmy Eat World..... Fast nä, det sparar jag till en annan gång.
