It shook the trees and blew away our fear
Det känns som att jag inte har skrivit något vettigt på länge. Evigheter. Mycket står i vägen för det. När man bestämmer sig för att leva i verkligheten men inser att man förlorade greppet om den för längesen...
Vad är det man behöver?
Varför verkar man vara ensam om att frukta ensamhetens kalla grepp?
När är det dags att sluta ljuga för sig själv?
Och för alla andra?
Jag antar att jag fortfarande väntar på mitt mirakel.
Kommentarer
Trackback
