I won't mind. Not this time.
De borttappade själar jag har i mitt huvud borde övertyga mig. Jag minns inte senast jag såg dig. Eller honom. Jag minns knappt hur det kändes. Vad händer?
All the questions we called home
Det är en sådan dag idag. Allt börjar bra. Fastän solen är borta skiner allt. Sedan snubblar man över ett gammalt minne i sitt rum, och så är man tillbaka. Allt är olika nyanser av rött och jag kan inte förmå mig själv att göra någonting. Förutom att tänka. När slutade du förstå mig? Sen inser jag att du förmodligen aldrig gjorde det.
Alla löjliga drömmar jag hade verkar inte betyda nåt längre. Inte för mig. Inte för dig. Inte för någon annan heller. Så varför låtsas du när jag inte ser?
It shook the trees and blew away our fear
Det känns som att jag inte har skrivit något vettigt på länge. Evigheter. Mycket står i vägen för det. När man bestämmer sig för att leva i verkligheten men inser att man förlorade greppet om den för längesen...
Vad är det man behöver?
Varför verkar man vara ensam om att frukta ensamhetens kalla grepp?
När är det dags att sluta ljuga för sig själv?
Och för alla andra?
Jag antar att jag fortfarande väntar på mitt mirakel.
